När har egentligen polisen rätt att DNA-topsa misstänkta personer? Vi går här igenom vad lagen säger, tittar på JO-beslut i tre olika fall samt avger därefter vår slutsats.
Lagstiftning gällande DNA-topsning
DNA-topsning får enligt Rättegångsbalk 1942:740, 28:12 a ske utefter följande föreliggande omständigheter: Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att göra en DNA-analys av provet och registrera DNA-profilen i det DNA-register eller det utredningsregister som förs enligt polisdatalagen (2010:361). Lag (2010:363)
I förarbetena till bestämmelsen anfördes emellertid bl.a. att för att det ska vara aktuellt med provtagning bör, liksom vid annan kroppsbesiktning, proportionalitetsprincipen i 28 kap. 3 a § RB tillämpas. Med tillämpning av den principen säkerställs att rena bagatellbrott, där påföljden kan förväntas bli enbart böter, inte kommer att föranleda provtagning på den misstänkte (se prop. 2005/06:29 s. 23). Likaså framhålls i författningskommentaren att det inte bör vara “aktuellt att ta DNA-prov t.ex. i de fall där det brott som misstanken omfattar ter sig så bagatellartat att påföljden kan antas komma att stanna vid böter” (a. prop. s. 39).
Ur JO:s bedömning och beslut
JO fastslog 2009-12-23, i beslut 2703-2008, att det i de flesta fall är fel att register-topsa de individer som är misstänkta för brott som oftast ger böter, även om sex månaders fängelse finns med i straffskalan för brottet.
DNA-registret får således inte innehålla uppgifter om personer som enbart dömts till böter. Det är därför, anser jag, givet att en enskild inte bör tvingas underkasta sig den tvångsmedelsåtgärd som registertopsning innebär annat än i sådana situationer då det kan antas att resultatet av analysen slutligen får registreras i DNA-registret om personen döms för det aktuella brottet. Trots den generella avfattning som bestämmelsen i 28 kap. 12 a § RB fått är det således, enligt min uppfattning, inte tillräckligt att endast konstatera att fängelse ingår i straffskalan för brottet för att ett beslut om registertopsning ska kunna fattas. Det krävs också, vilket tydligt framgår av uttalanden i förarbetena, att påföljden kan förväntas bli annan än enbart böter.
Jag kan därför acceptera den utgångspunkt som anges i Åklagarmyndighetens riktlinjer, nämligen att det vid utredning om brott som endast har fängelse i straffskalan sällan finns skäl att avstå från ett beslut om registertopsning. I fråga om den kategori av brott för vilka föreskrivs böter eller fängelse i ett år eller mera kan emellertid ofta en tillämpning av proportionalitetsprincipen ge anledning att avstå från registertopsning. När det sedan gäller brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader bör utgångspunkten vara att registertopsning inte ska ske. Påföljden för ett brott med den straffskalan bestäms nämligen enligt stadgad påföljdspraxis i normalfallet till böter.
Sammanfattningsvis förtjänar polismyndigheten kritik för det inträffade.
Under 2013 aktualiserades ytterligare två fall med direkt bikeranknytning där DNA-topsning blev föremål för nya JO-beslut.
Payback Sverige drev ett fall vidare till JO för utredning där JO, i ärende Diarienr: 1543-2012, maj 2013, ännu en gång fastslog att polisen inte har rätt att DN-topsa personer som inte är misstänkta för brott där fängelse är normal straffpåföljd varför polisen förtjänade kritik.
I ytterligare ett senare JO-beslut med bikeranknytning under 2013, diarienummer: 5360-2012, kritiserades ånyo polisen för att ha genomfört en DNA-topsning trots att personen ej var misstänkt för brott som i normalfallet renderat honom fängelsestraff.
Kommentar och slutsats utefter JO:s beslut
JO fastslog således i sina beslut att dna-topsning vid brott som endast har fängelse som påföljd är korrekt genomförda. Vid påföljder av mer än ett års fängelse kan en tillämpning av proportionalitetsprincipen enligt ovan ge anledning att avstå dna-topsning. Slutligen och viktigast fastslog JO att dna-topsning i fall där böter eller fängelse i sex månader är straffpåföljden bör dna-topsning i normalfallet inte ske då sådana misstänkta brott enligt praxis i regel medför bötesstraff.
JO fastslog även i samma beslut att beslut om dna-topsning, i ärenden där det inte föreligger fara i dröjsmål ska fattas av förundersökningsledare, åklagare eller rätten för att anses vara behörigt.
Det är enligt citerade JO-beslut därför inte korrekt att polisen såsom nu sker i en alltmer accelererande trakassering plockar in bikers för påstådd misstanke om rattfylleri eller eget bruk, ringa brott.
